Hos Helena

Jag har fått en släng av ryggskott. Ungefär som tio knivar i ländryggen. Det gör ont.

Och sedan försvann varmvattnet igen.

Sedan förra veckan är jag inte lika mycket sjukskriven längre. Jag är fortfarande inte uppe i min vanliga halvtid (vilket ju kan tyckas vara hur fånigt som helst), men nästan. Och fr o m nu är jag på jobbet två dagar i veckan och jobbar alltså inte bara hemifrån (tidigare har jag varit på jobbet ungefär en dag i veckan, men inte vid något bestämt tillfälle). Det är ju ingen stor förändring jag har gjort, men jag är ändå mycket tröttare och har mer ont än vanligt. Det kluriga är att jobba och sedan ha krafter över för träning och promenader som är superviktigt för att jag ska må bra.

Att dessutom alltid behöva planera in vila i kalendern är ett hopplöst pussel. Oftast funkar det, men så fort jag gör en liten ändring tar det ett par veckor innan allt har fallit på plats.

Jag har börjat på vattengympa tillsammans med andra ont-i-ryggen-människor. Vi ses en gång i veckan och en duktig sjukgymnast håller i passet. Det är en prövning; dels för att jag har stora problem med att vara i vatten utan att simma på riktigt (tävlingssimmartiden har satt sina spår) och dels för att det liksom kryper i mig för att elaka jag tycker att de andra är knäppa.

Smärtpatienter i flock är ta mig tusan (oftast) ingen munter upplevelse. Det verkar vara en tävlan i att må dåligt och det luktar bitterhet så det bara stänker om det. Och just bitterhet är det mest oattraktiva jag vet. Vid ett par tillfällen har det stånkats och suckats så mycket i omklädningsrummet att jag har varit nära att vrida om alla duschar till kallvatten. Lite komiskt är det dock att åtminstone en har tystnat ganska tvärt när jag hängde upp handduken på kroken, ställde mig i duschen och frontade min vänstersida. Mina ärr-centimetrar fick nog vederbörande att förstå att “shit, hon kanske också har ont trots att hon bjuder på ett leende då och då”.

Det är verkligen en konst att leva med kronisk smärta. Det finns gott om tillfällen/orsaker till att bli en riktig bitterfitta, men som en sådan står man ju inte ut med sig själv. Och det är ingen höjdare för omgivningen. Istället är det ju bättre att lära känna sin kropp, försöka hitta en balans och leva livet på ett sådant sätt att vardagen funkar och det finns ork över för lite livskvalité. Det är jättesvårt. Jag har haft drygt sjutton år på mig att lära mig allt det här och jag blir fortfarande både förbannad och ledsen ibland. Men det är något helt annat än att vara bitter.

Nästa gång tror jag att jag ska göra bomben i bassängen och försöka få de där människorna att bli lite gladare. Eller nåt.

Jag har sovit uselt de senaste nätterna. Hopplöst. Det onda väcker mig framåt 02 och sedan ligger jag vaken till 04 ungefär. Inatt tröttnade jag och tände lampan och läste lite. Bredvid låg M och hårdsov. Skönt att han inte störs av att jag ligger och vänder blad i en bok. Eller att lampan är tänd.

När nattsömnen inte blir sammanhängande funkar jag inte riktigt dagen efter. Huvudet är segt och kroppen gör inte precis mindre ont. Ikväll är det jag som testar en annan tablettcocktail för att se om det funkar bättre.

Min energi är slut. Borta. Jag får ingenting gjort. Orkar inte ens svara på mail. Trött både i kroppen och hjärnan.

Allra helst vill jag bara ligga i sängen och titta på Grey´s Anatomy på dvd och gosa med Theodorkatten. Men i verkligheten måste jag ta mig iväg till gymmet och träna (bara tanken på att få mer ont och förmodligen ligga vaken inatt gör mig varken piggare eller på bättre humör) och jobba.

Igår eftermiddag tränade jag på gym för första gången sedan ryggkraschen i slutet på maj. Under de där dryga fyra månaderna har jag inte tränat något alls mer än min dagliga promenad. Under den allra sämsta perioden kunde jag knappt gå gatan fram och tillbaka, men nu är jag uppe i nästan en hel timmes promenad i ganska högt tempo (och med bra musik i lurarna!). Så trots att jag inte har gymtränat, har jag rört på mig lite.

Nåväl, träningen igår gick bra. Sjukgymnasten gav direktiv, jag utförde och fick beröm för min kroppskontroll och kännedom om vilka muskler som ska arbeta. Det var jobbigt, trots att jag medvetet tog det väldigt försiktigt. Igår på kvällen var jag så klart trött och det onda accelererade. Inatt somnade jag kl fyra ungefär. Trots en dunderdos med tabletter. Huuu. Om det ska fortsätta så här (träning på dagen och sedan en sömnlös natt med en massa ont) blir det banne mig inte lätt att komma upp i två träningstillfällen per vecka. Giv mig styrka.

När pappa var här på besök var vi en sväng på Hötorget och gick förbi City Hälsocentral. Pappa fick en snilleblixt när han såg erbjudandet om friskintyg. Så enkelt det hade varit att knalla in där och be om ett sådant. Men så insåg vi båda två att vi förmodligen inte skulle bli piggelina bara för att vi hade ett papper i handen. Och för den delen hade vi nog inte fixat att gå i trapporna upp till mottagningen.

Den allra bästa medcinen för oss båda är alldeles säkert galghumorn. Med den kommer man långt, oavsett om man har en trasig rygg eller lungor som inte funkar som de ska. Tack och lov för att vi kan skoja om eländet. Som t ex att det är vi två som ska bära ner tunga möbler för trappan när det ska möbleras om hemma hos mamma och pappa. Det är lite som att en blind leder en döv.

Igår: grillkväll tillsammans med fina vänner

Idag: ontontontontont

Nu: mamma har masserat den onda vänstersidan, jag har stoppat i mig ett gäng tabletter, kopplat på TENS-apparaten, värmt vetekudden, ätit sju vattenmelonbitar och slagit på tv:n för att se på dagens Tour de France-etapp. Jag har tagit till det tunga värkartilleriet, alltså. Något mer kan jag inte komma på. Möjligtvis att M kommer hem från sin träningsrunda och pussar på mig, men det dröjer ytterligare två och en halv timme.

Ikväll: mat hos Lill-A och E, men där kan jag ju ligga på soffan och vara ostark utan att det verkar suspekt.

Nix pix, inget nytt diskbråck. Bra i och för sig, men det hade onekligen varit en “enkel” förklaring. Och ganska lätt att fixa liksom.

Nu har jag fått en remiss till ryggkliniken i Strängnäs där jag opererades för tre år sedan. Ryggkirurgen där ska kika på mina bilder, göra en bedömning och förhoppningsvis komma med en bra lösning på hela ontkarusellen.

Och sjukskrivningen är förlängd till den 19 augusti. Huuuu… blir inte kul att berätta för arbetsgivaren.

- att det är tre veckor sedan jag var på en längre utflykt än till Kungsholms torg. Om man inte räknar med resan till lillstaden, förstås. Till Kungsholms torg tar det knappt fem minuter att promenera om man har raska ben. I onsdags tog det längre tid, trots att jag höll M i handen.
- vilket oändligt tålamod M har
- att det är skönt med sommarvärmen, men otroligt frustrerande att inte kunna ta sig ut
- hur härligt det är att läsa en bra bok
- hur snäva en del människor är i tanken. Som inte förstår vad sjukskriven betyder
- att det inte är några svårigheter att bränna pengar på nätshopping
- vad jag ska göra med skattepengarna. Spara? Köpa en halv resa till Mallis i september (och lägga till den andra halvan)?
- om man kan köpa “Absolute studentflak” i skivbutiken. Den här veckan har gatorna varit fulla med studentflak och musiken som dundrar ur högtalarna verkar inte ha ändrats ett dugg de senaste fem, sex åren. Idag hörde jag samma låt som Lill-A skrålade till 2001.
- hur jobbigt det blir när den här datorn kastar in handduken på riktigt. M gjorde en by pass-operation på den för ett halvår sedan. Tidigare idag visade den inga som helst livstecken. Jag anade oråd. Och kickade igång M:s laptop som jag ska överta. Och huuuu så eländigt det kändes. Konstigt. Prisad vare min gamla, slitna laptop där allt har sin plats.
- hur f-n man kan stämma träff med unga tjejer, ha oskyddat sex och sedan förmodligen ha smittat dem med HIV. Så vidrigt att jag nära på kräks. För den delen förstår jag inte hur de unga tjejerna kan ha okondomigt sex med en okänd man heller.
- om jag ska läsa Stieg Larssons “Flickan som lekte med elden” eller Camilla Läckbergs “Olycksfågeln” när jag läst de 50 sista sidorna ur Karina Wahlbergs “Blocket”. Egentligen föredrar jag en odeckare mellan varven, men någon sådan har jag inte på lager.
- vad jag ska kalasa på tillsammans med M och vännerna på onsdag. Mer än bubbel, alltså. Om man inte mår bra är det ännu viktigare att dricka bubbel.