Hos Helena

Den här eftermiddagen går till historien som den jävligaste någonsin. Istället för dagens träningspass föreslog sjukgymnasten akupunktur. Intet ont anande la jag mig på britsen och blev stucken med drygt tio nålar. I ryggslutet och skinkan. Och i det onda ligamentet vid svanskotan. Jo, jag sa; i det onda ligamentet vid svanskotan!!! Holy macarony. Det är ingen idé att jag ens försöker förklara hur det kändes, men tårarna rann, svetten lackade och jag var i upplösningstillstånd. Med nålar i kroppen är det inte så lätt att sparka sjukgymnasten i magen, men höger ben for upp i luften vid ett par tillfällen. Efteråt var jag alldeles skakig och ytterst nära att sätta mig på första bästa trottoar och bryta ihop. Istället ringde jag till både M och mamma för att berätta hur hemskt det var. Och så tröstköpte jag en ny handväska på vägen hem.

Fy fan vilken fruktansvärd smärta. På måndag är det dags för nästa besök. Denna ljuvliga kropp. Inte.

För ett tag sedan undrade Mimmi hur det är med svansen. Och jo tack, det är mycket bättre.

Mitt bäcken har äntligen kommit i rätt läge och verkar förstå att det är just där det ska hålla sig. För att det ska bli mer stabilt och inte få för sig att åka på sniskan, tränar jag duktigt i gym två gånger i veckan. Jag märker dock direkt när bäckenet är snett, för då kommer det onda i svansen som ett brev på posten (sjukgymnasten är tack och lov en fena på att rätta till det). Däremellan kan jag sitta nästan normalt, vilket ju är på tiden.

Det är drygt tre månader sedan svanskraschen och det är tur att jag inte visste då att det skulle ta så lång tid innan sittandet skulle funka igen. Man kan bli deppig för mindre. Nåväl, nu kan jag både sitta på fik, gå på teater och åka t-bana som en normal människa. Jag försöker dock att sitta så lite som möjligt, för då mår rygg, bäcken och svans allra bäst.

Att sätta ut en medicin är ingen walk in the park precis. Symptomen är yrsel, illamående, en galen trötthet och känslan av att ha blivit klubbad i huvudet. Och de infinner sig mellan kl 12 och 18 varje dag.

Tack och lov för att Tour de France har börjat och kickstartar med sändningar från 12 till 17.30. Så lämpligt. Att jag missar stora delar av klungans hårdkörning är inte hela världen. Bara jag kvicknar till lagom till spurten så…

Livet suger just nu. All energi går åt till att hålla mig ovanför vattenytan. Bakslagen kommer med jämna mellanrum; nya krämpor eller andra motgångar. Nu orkar jag inte ens försöka vara glad längre, utan har bestämt mig för att tjura ett tag. Moget beslut. Eller inte.

Svanskotan är fortfarande vansinnigt öm och jag försöker att sitta så lite som möjligt. Det ställer till det, för jag kan ju inte äta lunch ute, fika eller ens gå hem till vänner och liksom räkna med att kunna lägga mig på soffan. Jag är förresten helt sjukt trött på att min omgivning alltid får anpassa sig efter mig. Eller att jag alltid är den som kommer med trista besked, som folk tycker synd om och bekymrar sig över. Det förvånar mig inte om det finns de som tror att jag är mytoman, för jag råkar ju ut för saker som varken jag eller andra har hört talas om tidigare.

Idag tog jag nog ett steg i rätt riktning i alla fall. Jag träffade en sjukgymnast som efter bara några minuters undersökning kom fram till att mitt bäcken är snett och att det inte alls är konstigt att svanskotan har hamnat på sniskan (och jag kan inte låta bli att undra hur det kunde undgå sjukgymnasten som jag träffade för två veckor sedan?). Hur ont det gjorde när hon tryckte på de onda ligamenten kan jag inte ens förklara. Nästa vecka ska hon ev. sätta akupunkturnålar i de ömma punkterna. Risken är stor att jag inte dyker upp och att hon får sticka i en…apelsin istället (är det inte i apelsiner man stick-övar?.

Antingen fortsätter jag att vara trist och dryg här eller så bloggpausar jag ett tag. Osäkert vilket.

Jag har mått ganska ok ett tag. Promenerat en hel del, jobbat på jobbet, orkat med lite sociala saker och så. Men så pang händer något nytt!

Igår eftermiddag åkte jag ambulans till sjukhuset med en vansinnig smärta i svanskotan. Vid flera tillfällen igår var jag övertygad om att svanskotan skulle gå av (om den nu kan göra det) eller åtminstone sprängas. Huuuuu, så galet ont det gjorde. Det hänger med all sannolikhet ihop med diskbråcket i ländryggen som jag har opererat och jag verkar ha fått en inflammation i svansen. Efter en effektiv spruta på sjukhuset fortsätter jag att knapra tabletter hemma. Och ligger på rygg. Sitter gör jag definivit inte.

Det märkliga är att mitt i det där galet onda funkar hjärnan ändå. På sjukhuset när sköterskan kom med tabletter som hon tyckte att jag skulle ta fick jag “läxa upp” henne och tala om att de innehöll samma substans som de tabletter jag tagit bara en timme tidigare. Hon insåg sitt misstag och kom tillbaka med en annan sort. Även om man är rejält smärtpåverkad verkar det som om man tack och lov har huvudet med sig. M kan ju inte hålla ordning på allt. Han hade nog med min röda handväska.

Jag har fått en släng av ryggskott. Ungefär som tio knivar i ländryggen. Det gör ont.

Och sedan försvann varmvattnet igen.

Sedan förra veckan är jag inte lika mycket sjukskriven längre. Jag är fortfarande inte uppe i min vanliga halvtid (vilket ju kan tyckas vara hur fånigt som helst), men nästan. Och fr o m nu är jag på jobbet två dagar i veckan och jobbar alltså inte bara hemifrån (tidigare har jag varit på jobbet ungefär en dag i veckan, men inte vid något bestämt tillfälle). Det är ju ingen stor förändring jag har gjort, men jag är ändå mycket tröttare och har mer ont än vanligt. Det kluriga är att jobba och sedan ha krafter över för träning och promenader som är superviktigt för att jag ska må bra.

Att dessutom alltid behöva planera in vila i kalendern är ett hopplöst pussel. Oftast funkar det, men så fort jag gör en liten ändring tar det ett par veckor innan allt har fallit på plats.

Jag har börjat på vattengympa tillsammans med andra ont-i-ryggen-människor. Vi ses en gång i veckan och en duktig sjukgymnast håller i passet. Det är en prövning; dels för att jag har stora problem med att vara i vatten utan att simma på riktigt (tävlingssimmartiden har satt sina spår) och dels för att det liksom kryper i mig för att elaka jag tycker att de andra är knäppa.

Smärtpatienter i flock är ta mig tusan (oftast) ingen munter upplevelse. Det verkar vara en tävlan i att må dåligt och det luktar bitterhet så det bara stänker om det. Och just bitterhet är det mest oattraktiva jag vet. Vid ett par tillfällen har det stånkats och suckats så mycket i omklädningsrummet att jag har varit nära att vrida om alla duschar till kallvatten. Lite komiskt är det dock att åtminstone en har tystnat ganska tvärt när jag hängde upp handduken på kroken, ställde mig i duschen och frontade min vänstersida. Mina ärr-centimetrar fick nog vederbörande att förstå att “shit, hon kanske också har ont trots att hon bjuder på ett leende då och då”.

Det är verkligen en konst att leva med kronisk smärta. Det finns gott om tillfällen/orsaker till att bli en riktig bitterfitta, men som en sådan står man ju inte ut med sig själv. Och det är ingen höjdare för omgivningen. Istället är det ju bättre att lära känna sin kropp, försöka hitta en balans och leva livet på ett sådant sätt att vardagen funkar och det finns ork över för lite livskvalité. Det är jättesvårt. Jag har haft drygt sjutton år på mig att lära mig allt det här och jag blir fortfarande både förbannad och ledsen ibland. Men det är något helt annat än att vara bitter.

Nästa gång tror jag att jag ska göra bomben i bassängen och försöka få de där människorna att bli lite gladare. Eller nåt.

Jag har sovit uselt de senaste nätterna. Hopplöst. Det onda väcker mig framåt 02 och sedan ligger jag vaken till 04 ungefär. Inatt tröttnade jag och tände lampan och läste lite. Bredvid låg M och hårdsov. Skönt att han inte störs av att jag ligger och vänder blad i en bok. Eller att lampan är tänd.

När nattsömnen inte blir sammanhängande funkar jag inte riktigt dagen efter. Huvudet är segt och kroppen gör inte precis mindre ont. Ikväll är det jag som testar en annan tablettcocktail för att se om det funkar bättre.

Min energi är slut. Borta. Jag får ingenting gjort. Orkar inte ens svara på mail. Trött både i kroppen och hjärnan.

Allra helst vill jag bara ligga i sängen och titta på Grey´s Anatomy på dvd och gosa med Theodorkatten. Men i verkligheten måste jag ta mig iväg till gymmet och träna (bara tanken på att få mer ont och förmodligen ligga vaken inatt gör mig varken piggare eller på bättre humör) och jobba.