Mini-A: tre månader senare
När vi var i lillstaden i påskhelgen hade vi inte träffat Mini-A sedan han var en vecka gammal. Det är ganska skrämmande hur mycket som hinner hända på tre månader. Vi säger visserligen hej till varandra på Skype med jämna mellanrum (tack och lov för Skype!), men det är ju inte riktigt samma sak som att kunna pussa och lukta på honom. Ibland kan jag fastna i de trista tankarna på att M och jag inte kommer att vara en naturlig del av Mini-A:s liv; att vi bara ses var tredje månad ungefär och att han kanske inte kommer veta att jag är hans faster. Det är verkligen en av nackdelarna med att bo långt från familjen.
Jag tycker ändå att vi är duktiga på att utnyttja tiden när vi ses och det är ju det viktigaste. Jag har alltid varit en riktig familjeråtta och det har ju inte precis blivit mindre av den varan sedan Mini-A föddes.
Den där lille grodan kommer nog aldrig riktigt att förstå hur betydelsefull han är för hela vår familj. Hur perfekt tajmingen faktiskt var att han kom till världen just nu…
Muspek för bildtext - precis som vanligt.











