Hos Helena

Förkylningen som jag började känna av i fredags bröt ut i lördags och har sedan dess blommat ut ordentligt. En seg historia som inte verkar ha några planer på att försvinna. Tack och lov får jag sällan hosta (peppar, peppar!), men istället blir rösten hes och raspig. Som om jag druckit mängder med whiskey, utan att ens ha luktat på korken.

Jag trotsade förkylningen och åkte till jobbet idag. Jag stannade visserligen inte full tid (och lånade svärmors bil, vilket minskade restiden med ungefär en halvtimma i varje riktning - lyx!), men ibland kan man ju undra var gränsen för dumdristighet går. Jag är ju inte precis statsminister och borde faktiskt kunna stanna hemma från jobbet när jag är sjuk. Idiotiskt.

Jag lyssnar på Christer i P3 (det tillhör mina eftermiddagsrutiner) och dagens ämne är ärr på kroppen. Lyssnarna uppmanas att ringa in till programmet och berätta historier om ärr och de som vill får gärna skicka mms för publicering på hemsidan.

Jag lovar att varken ringa eller mms:a, men det där med ärr är ju lite av min specialite. Jag har dock inga spännande historier om något av dem, även om jag brukar säga att jag råkat ut för ett och annat hajbett. Fast det är klart, två av ärren har läkarna öppnat två resp. tre gånger och det där med mönsterpassning visade sig inte vara deras grej. Jag har märken efter stygn som går kors och tvärs och liksom har glidit både uppåt och neråt. Not so stylish. Tack och lov syns ju inte ärren om jag har mer än underkläder på mig. Och det har jag ju oftast.