Hos Helena

Livet suger just nu. All energi går åt till att hålla mig ovanför vattenytan. Bakslagen kommer med jämna mellanrum; nya krämpor eller andra motgångar. Nu orkar jag inte ens försöka vara glad längre, utan har bestämt mig för att tjura ett tag. Moget beslut. Eller inte.

Svanskotan är fortfarande vansinnigt öm och jag försöker att sitta så lite som möjligt. Det ställer till det, för jag kan ju inte äta lunch ute, fika eller ens gå hem till vänner och liksom räkna med att kunna lägga mig på soffan. Jag är förresten helt sjukt trött på att min omgivning alltid får anpassa sig efter mig. Eller att jag alltid är den som kommer med trista besked, som folk tycker synd om och bekymrar sig över. Det förvånar mig inte om det finns de som tror att jag är mytoman, för jag råkar ju ut för saker som varken jag eller andra har hört talas om tidigare.

Idag tog jag nog ett steg i rätt riktning i alla fall. Jag träffade en sjukgymnast som efter bara några minuters undersökning kom fram till att mitt bäcken är snett och att det inte alls är konstigt att svanskotan har hamnat på sniskan (och jag kan inte låta bli att undra hur det kunde undgå sjukgymnasten som jag träffade för två veckor sedan?). Hur ont det gjorde när hon tryckte på de onda ligamenten kan jag inte ens förklara. Nästa vecka ska hon ev. sätta akupunkturnålar i de ömma punkterna. Risken är stor att jag inte dyker upp och att hon får sticka i en…apelsin istället (är det inte i apelsiner man stick-övar?.

Antingen fortsätter jag att vara trist och dryg här eller så bloggpausar jag ett tag. Osäkert vilket.