Hos Helena

Den 7 juni 2004 bytte jag hemstad och flyttade till Stockholm. Exakt fyra år sedan igår och tiden har verkligen tickat på snabbt. Samtidigt känns det som om jag har bott här längre än fyra år, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det är tio år sedan jag började hänga här med jämna mellanrum. Åren flyter liksom ihop lite.

Numera känns Sthlm mer hemma än vad Karlskrona gör och jag är förvånad över att det gick så snabbt (förutom hemma hos mamma och pappa förstås, för det är ju “hemmabasen” på något sätt). Det gick fort att hitta nya rutiner för livet i den stora staden, för även om Sthlm är en liten storstad skiljer sig livet en hel del jämfört med i den lilla staden. Jag höjer inte längre på ögonbrynen över hur mycket det kostar att fika, att de flesta (inkl. jag själv) har en timmes resväg till jobbet, att det mesta är lite krångligt (t ex att jag måste åka kommunalt för att köpa kattmat - i lillstaden var det inget alternativ, jag var bortskämd och fick alltid skjuts av mamma och pappa) eller att vi kan sälja den här lägenheten på 43 kvm och bygga ett nytt hus vid havet i lillstaden för samma summa. Jag reagerar inte heller när jag stöter ihop med kändisar/tv-personligheter på ICA både nu och då och inser att de ju faktiskt inte ser lika fräscha ut som på tv. Däremot vänjer jag mig inte riktigt vid att min vardagsomgivning dyker upp på tv. Eftersom vi bara bor ett stenkast från polishuset och Kronobergshäktet är det förstås inte så konstigt att jag ofta känner igen bilderna från ex. tv-nyheterna. Eller vyer från Riddarfjärden i intervjuer eller t ex sändningen från Stockholm Marathon för ett par helger sedan när de sprang förbi vår gata. Det är fortfarande lite lustigt det där. Eller är det jag som är trög.

Mycket är annorlunda, men jag har inte en enda gång ångrat att jag flyttade hit. Tillsammans med M är livet bättre på alla sätt. Och trots att jag fram tills för ca sju år sedan aldrig skulle drömma om att flytta från lillstaden (och i synnerhet inte till Sthlm!), trivs jag alldeles vansinnigt bra här. Enda nackdelen är att det är långt till familjen. Att inte kunna träffa mamma, pappa och syskonen mer än några gånger om året är mer än trist - särskilt för en familjemänniska som jag. Om man ska se något positivt i det, är det numera mer kvalitetsumgänge med familjen. Intensivt, roligt och mysigt. Fast när det har gått fyra månader mellan familjekramarna längtar jag verkligen efter dem och det kan inte “kvalitetstänket” ändra på!