Hos Helena

Den blå landsvägshojen i vardagsrummet har gängat sig med en blå cyclocross. Snart har vi väl hela lägenheten full med små blå trehjulingar. För visst står de oroväckande nära varandra?

När Dramaten och Stadsteatern presenterar sitt höstprogram, då är det verkligen höst. Oavsett väder. Hösten och vintern är som gjorda för att gå på teater. Det är kallt och burrigt och det händer inte så mycket roliga saker (jämfört med våren och sommaren). Då är det mysigt att ge sig iväg till teatern, kura ihop i en stol och se något riktigt bra. Det är lite magiskt att sitta där i publiken och veta att skådespelarna presterar kväll efter kväll. För just mig och de andra besökarna. De gör sitt yttersta (får man ju utgå ifrån) och ingen biofilm i världen går upp emot livemomentet på teaterscenen. När jag har sett en riktigt bra pjäs kan jag inte riktigt släppa den förrän ett par dagar efteråt. Tidigt i somras såg jag, M och svärmis “Dödsdansen” av August Strindberg. Håhååå, vilken föreställning. Enorma skådespelarprestationer. Se den i höst om du har möjlighet!

Jag vill se flera pjäser under hösten. På önskelistan står “Peer Gynt”, “Linje Lusta” (med Helena Bergström i huvudrollen - kul att se hur hon är på scen) och “Hedda Gabler” på Stadsteatern. På Dramaten lockar “Måsen” allra mest, där Mikael Persbrandt, Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Ingea Olsson m fl medverkar. Det kan ju bara bli bra.

Så här gott hade Theodoren det för en vecka sedan ungefär. På rygg i sängen med tassarna i vädret. Sötkatten.

Buhu. Förra veckans sommarvärme är utbytt mot höstburr. Det gick snabbt. Termometern visar 11.4 grader nu när klockan är 11.08. Lite väl snålt, tycker jag.

Ikväll får duntäcket lov att komma ner från vinden. I sängen har vi våra allra tunnaste, lövtunna, sommartäcken. På tok för kallt och ofluffigt för gråa och kalla dagar.

Jag gillar hösten, men tycker nog att den har kommit lite väl tidigt. Nu blir den ju så lång och sluttampen, innan vintern kommer, är dryg och trist. Det är liksom inte någon årstid alls då; varken höst eller vinter. Den bästa uppladdningen är värmeljus och ett par nya tesorter.

Höjden av lyx och livskvalité är att promenera iväg till ett bra café på senmorgonen hand i hand med M. Idag åt vi frukost på Café Frankfurt och kanske var det den sista sitta-ute-frukosten för i år.

Jag postar sällan några matnördsinlägg här, men det här måste jag bara skriva om. På Café Frankfurt serveras pain poilâne som bakats på Lionel Poilânes bageri i Frankrike (det flygs till Stockholm och hållbarheten är tio dagar). Ett gryyyyyymt gott surdegsbröd. Tillsammans med manchego (ost) och fikonmarmelad är det så gott att klockorna stannar. På fullaste allvar. Jag ska läsa på lite om det här brödet och blogga om det ordentligt i matbloggen framöver. Tala om bloggvirke.

Varje dag när jag är ute och promenerar tänker jag att det är en enorm ynnest att kunna bo mitt i huvudstaden och samtidigt alldeles nära vattnet. Jag bor precis där jag mår som allra bäst. Det är värt mycket; t o m så mycket att jag står ut att bo trångt. Efter tre år i den lilla lägenheten börjar vi dock få lite utrymmespanik. Vi har extremt dåligt med förvaringsutrymmen (förutom våra tusentals boxar och korgar) och så fort vi köper en ny sak måste vi kasta en gammal. Några större bokhyllor är inte heller att tänka på, vilket är trist för två personer som tycker om att bläddra i fotoböker, slukar deckare och går igång på kokböcker. Vi har insett att vi behöver minst 10 kvm till, men behöver i så fall slanta upp minst en halv miljon till (kronor, inte Monopolpengar dessvärre). Bah. När den slutslatsen sjunker in lite slår vi oss till ro och tänker att vi har det bra i den lilla lägenheten. Med Riddarfjärden inpå knuten och bara ett stenkast från Stadshuset. Med grannar som är trevliga och som det t o m funkar att ha grillfester med.

Så här gott hade jag det i torsdags.

När pappa var här på besök var vi en sväng på Hötorget och gick förbi City Hälsocentral. Pappa fick en snilleblixt när han såg erbjudandet om friskintyg. Så enkelt det hade varit att knalla in där och be om ett sådant. Men så insåg vi båda två att vi förmodligen inte skulle bli piggelina bara för att vi hade ett papper i handen. Och för den delen hade vi nog inte fixat att gå i trapporna upp till mottagningen.

Den allra bästa medcinen för oss båda är alldeles säkert galghumorn. Med den kommer man långt, oavsett om man har en trasig rygg eller lungor som inte funkar som de ska. Tack och lov för att vi kan skoja om eländet. Som t ex att det är vi två som ska bära ner tunga möbler för trappan när det ska möbleras om hemma hos mamma och pappa. Det är lite som att en blind leder en döv.

Kräftfisket nere i lillstaden i helgen var en riktig höjdare. Precis som vanligt. Vi fick drygt 100 kräftor, vädret var bra och det var härligt att sitta i båten och andas den där friska sjöluften. Stora kontraster till livet i Stockholms innerstad och kanske är det just därför jag uppskattar det så mycket.

Muspek för bildtext!

(more…)

Jag har ont i huvudet, är täppt i näsan och fryser. Allmänt krasslig. Vilket skit. Den här veckan hade jag ju planerat att börja jobba några timmar och jag har dessutom ett par roligheter inplanerade. Håll tummarna för falskt alarm.

Om tre timmar lyfter planet från lillstaden hem till Stockholm. Ska bli skönt att sova i den egna sängen bredvid M ikväll. Jag återkommer med några av de 230 (!) bilderna från helgens kräftfiske imorgon, typ.

I fredags var M och jag på bröllop. Vännen M gifte sig med sin H på Skärfva herrgård och efteråt var det middag på Marimuseet. Ett vackert och lyckligt brudpar och en finfin eftermiddag och kväll.

Vi drack bubbel i den fantastiska galjonssalen på museet; lillstadens allra finaste lokal med en enorm rymd. Galjonsfigurerna är stora och mäktiga. Och havet utanför är pricken över i:et.

Ingen galjonsfigur, men en Helena.