Efter två veckor i sängläge…
… har man fönstret öppet i princip dygnet runt för att få lite frisk luft. Så nära ute man kan komma.
… kommer man plötsligt på att man inte har gjort av med mer än ett par hundringar på en halv månad. På taxiresor till och från akutmottagningen och sjukgymnasten.
… längtar man efter att kunna dra på sig något annat än Snobbenbrallor och att orka avancera från mascara till en vanlig make up.
… är matlagningsabstinensen tung. Man har för en vecka sedan slutat att bläddra i mattidningar, för det är ju som att ge Systembolagets produktkatalog till en alkoholist.
… blir man rörd över att vara tänkt på. I förra veckan kom två ytterst fina vänner på besök. Med delikatesser från Hötorgshallen, en flaska vin och desserter från Vetekatten. Och blommor. Då blir man så genuint glad att man nästan skulle kunna sitta på rumpan en stund i sitt glädjerus.
… får man blomsterbud med fem underbara röda rosor. Från sin svärmis. De är så långa att man inte ens når upp att lukta på dem.
… kan man ändå inte låta bli att skratta åt skiteländet, trots att just skratt gör ännu mer ont. Tack och lov för skrattet.
… har man gjort sig förtjänt av sorbet. Varje kväll. Hallon ibland, citron ibland.
… kan man t o m längta efter att kunna gå till mataffären. Och köpa sorbet.
… är man sjuuuuukt trött på att vara hemma och längtar efter miljöombyte. Om man dessutom har en flygresa till lillstaden bokad är beslutsångesten svår. För inte nog med att man vill komma hemifrån; man längtar efter sina föräldrar och syskon också. Och vill vara med på lillasysters 30-årskalas.
Pust.
30-årsdagen ska firas med ett kalas i lillstaden första helgen i juni och i helgen gjorde jag klart inbjudningskorten. Hallonröda kort med typiska Stor-A-motiv. En bakelse, en katt och en glasstrut, vilka passar utmärkt eftersom Stor-A 1) är en gottegris och älskar bakelser, 2) är minst lika kattkär som sin storasyster och 3) har drömt om att jobba i glassfabrik sedan hon var liten. 
