En förlust
I förra veckan gick M:s pappa bort. Inte alldeles oväntat, men vi blev ändå lite tagna på sängen. Tanken hade funnits där ett tag, men vi hoppades så klart på ytterligare en tid. Ett år eller åtminstone ett halvår. Det hade inte varit för mycket begärt.
En förnuftig person sa till mig härom dagen att: inget varar för evigt; varken de bra eller dåliga perioderna i ens liv. Och det stämmer så klart. Det är en seg uppförsbacke just nu, men om en tid planar den ut och med lite tur går det utför lite längre fram. Och efter ett par uppförsbackar lär man sig att verkligen leva i nuet när det mesta rullar på och känns bra. Att njuta av tillvaron och vara glad för att “allt bara är som vanligt”.
Nästa fredag ska M och jag åka till Rom och den där resan kan knappast komma mer lägligt.
Så tråkigt
Kram!
Comment by Helena — 26, April, 2007 @ 7:04 am
Det finns inget bra att säga. Allt känns bara som tomma ord. Man måste gå igenom skiten, gråta och snörvla, minnas och skratta åt de goda stunder man fått. Ärren bleknar så småningom.
Sänder Er en tanke ovh beklagar Er förlust.
kram PO
Comment by PO — 26, April, 2007 @ 7:45 am
Usch, det är inte roligt att förlora en förälder! Ännu värre när man ändå hoppats att få lite tid till, och så *poff* så får man inte det utan plötsligt är det bara över.
En kram till er båda!
Comment by Mi — 26, April, 2007 @ 12:47 pm