Det är ljuvligt att
… Theodor mår bättre. Det har varit några jobbiga dagar med en hängig kattkille, kräkningar och diarré (och hans matte och husse har varit sjukligt fixerade vid just bajs). Och vi trodde väl aldrig att vi skulle behöva fjäska för honom för att han skulle börja äta igen. Ett tag var vi oroliga för att vi pratat så mycket om hans övervikt att han fått ätstörningar, men igår när vi hotade med ett nytt besök hos veterinären gick han raka vägen ut i köket och åt lite kokt torsk. Nu är han nästan sitt vanliga jag igen. Och ikväll var det riktigt knivigt att få i honom antibiotikadosen - han är pigg och gör allt för att sticka iväg när M håller fast honom och jag sprutar in medicin i munnen. Och det är fyra dagar kvar av medicineringen.
… farmor verkar må lite bättre. Det är märkligt, jag tror att farmor har flaggat för att kasta in handduken minst en gång om året de senaste fem åren. Nu är det inte omöjligt att hon repa sig igen. Hon lurar oss gång på gång, den fina sockervaddshårstanten.
… vara hemma i människobyn igen. Det är något med atmosfären, miljön, stadslivet och… allt… som gör att jag trivs så otroligt bra. Det är hemma, liksom. Konstigt, för i lillstaden har jag ju bott i nästan 30 år och där borde jag rimligtvis känna mig ännu mer hemma. Ibland undrar jag när den här kärleken till Stockholm ska mattas av. Sommaren är tokvacker, hösten mysig, vintern ok och våren underbar i den här staden. Jag bor på rätt ställe, helt enkelt.
Vad SKÖNT att Theodor mår bättre! Förstår att det måste vara en enorm lättnad.
Visst är det märkligt det där… Min mormor gjorde detsamma de sista åren hon levde. Men när det väl var dags (jag tror hon förstod det själv) så sa hon inget om det.
Jag tycker också det är jättemysigt att spendera lite tid på landet, men jag tror inte jag skulle kunna skiljas från Stockholm. Inte nu i alla fall!
Comment by Alexia — 5, January, 2007 @ 9:07 am