Hos Helena

… Theodor mår bättre. Det har varit några jobbiga dagar med en hängig kattkille, kräkningar och diarré (och hans matte och husse har varit sjukligt fixerade vid just bajs). Och vi trodde väl aldrig att vi skulle behöva fjäska för honom för att han skulle börja äta igen. Ett tag var vi oroliga för att vi pratat så mycket om hans övervikt att han fått ätstörningar, men igår när vi hotade med ett nytt besök hos veterinären gick han raka vägen ut i köket och åt lite kokt torsk. Nu är han nästan sitt vanliga jag igen. Och ikväll var det riktigt knivigt att få i honom antibiotikadosen - han är pigg och gör allt för att sticka iväg när M håller fast honom och jag sprutar in medicin i munnen. Och det är fyra dagar kvar av medicineringen.
… farmor verkar må lite bättre. Det är märkligt, jag tror att farmor har flaggat för att kasta in handduken minst en gång om året de senaste fem åren. Nu är det inte omöjligt att hon repa sig igen. Hon lurar oss gång på gång, den fina sockervaddshårstanten.
… vara hemma i människobyn igen. Det är något med atmosfären, miljön, stadslivet och… allt… som gör att jag trivs så otroligt bra. Det är hemma, liksom. Konstigt, för i lillstaden har jag ju bott i nästan 30 år och där borde jag rimligtvis känna mig ännu mer hemma. Ibland undrar jag när den här kärleken till Stockholm ska mattas av. Sommaren är tokvacker, hösten mysig, vintern ok och våren underbar i den här staden. Jag bor på rätt ställe, helt enkelt.

Det lilla katthjärtat är sjuk och dålig och befinner sig just nu hos veterinären för att återställa vätskebalansen efter några dagars magsjuka. Han var lite uttorkad när vi kom dit idag på förmiddagen och behövde få lite påfyllning innan vi ska flyga hem till Stockholm ikväll. Ingen direkt feber att tala om och alla blodprover var fina. Skönt. Men gissa om hans matte har varit orolig för honom. Inatt blev det inte många minuters sömn mellan kräktorkningarna. Att bli förälder till ett människobarn ter sig ganska omöjligt med tanke på hur hönsig jag här…

Theodoren fick en kanyl i tassen och trots att tjejen som stack honom misslyckades på första försöket och fick göra om proceduren sa han inte ett ljud. Väluppfostrad kille. Jag ska strax åka och hämta honom och hoppas att han är lite piggare. Tack och lov är inte resan så lång ikväll; det tar ca 2,5 timme från dörr till dörr.

Och som om inte detta vore nog fick farmor åka ambulans till sjukhuset på självaste julafton. En gammal skruttant med strejkande kropp är inget kul.

Årets julkortstillverkning var en kamp mot den onda nerven som gör det omöjligt att sitta längre stunder än en halvtimma åt gången. Tack och lov är bänken i köket i lagom ståhöjd, så där kunde jag stå och stämpla motiv och skära till och vika alla kort. Och det gick finfint att klippa till kuverten liggandes på rygg i sängen. Färgläggningen har jag däremot gjort sittandes på rumpan med sällskap av glögg och tända ljus.

De två första motiven är färglagda med s k chalks, d v s torrpastaller. Jag fick vägledning av snälla Maria och insåg snabbt att jag har halkat efter i papperspysselvärlden efter att pärlorna tog över mitt liv för ett år sedan.

Och så några matchande kuvert gjorda av tapeter.

Det blev 41 julkort totalt. En rejäl bunt som M traskade iväg med till postlådan.

Klapparna är köpta, vi är installerade i lillstaden och här är det lugnt och behagligt. Ikväll ska vi låtsats att det är den 23:e och smygfira vår traditionella “dagen-innan-julafton-kväll” eftersom Lill-A ska jobba från sent ikväll till julaftonsnatten (med några timmars sömnvila emellan förstås). Hela gänget är samlat, granarna ska kläs och mamma stökar i köket.

Det blev jul i år också, trots att jag har varit megastressad, inte mått alls bra de senaste åtta veckorna och även fast det har varit tio grader varmt ute (idag har Theodor varit ute och spatserat på tomten… helt sjukt, för innekatten Theodor sticker bara ut näsan på senvåren och sommaren i vanliga fall).

Att ta ställning till donation och inte minst att registrera sig i donationsregistret alt. berätta för sina anhöriga hur man tänker och vad man har bestämt är viktigt. Oavsett om man vill donera eller inte. Gör det på livsviktigt.se.

Jag har själv ändrat mig från nej till ja. Det var som en käftsmäll när jag insåg att jag den dagen min pappa får en ny lunga kommer att vara tacksamtacksamjätte och då går det ju inte att tjuvhålla på sina egna organ. Så då registrerade jag mig för ja. Fast… för ett par månader sedan bestämde jag för att behålla mina muskel- och nervvävnader. Och det här är jättefånigt, men anledningen är att jag vill att mina onda muskler och nerver ska få vara i fred. Inget rationellt tänk kanske, men så känns det .

Det var mycket folk på stan förra helgen; idag var det omänskligt trångt. Jag har försökt beta av mina julklappsinköp under veckan, men eftersom jag inte orkar med så långa shoppingrundor åt gången har jag inte hunnit med allt. Alltså var det bara till att bita ihop och ge sig ut en sväng idag. Det började bra med två snabba klappar i en butik runt hörnet, men sedan brakade det loss när jag kom till T-centralen.

Jättemycket folk överallt. Jag åkte rulltrappa upp till dagsljuset och framför mig i rulltrappan stod en äldre herre. Allt lugnt, så långt. Tills den äldre herren kom upp och tvärstannade. Han parkerade på rulltrappans avsats och plockade i godan ro fram en cigarett som han tände efter en stund. Det resulterade så klart i att alla 75 personer efter honom i rulltrappan i princip ramlade över honom i värsta dominoeffekten. Hur kan man vara så galen att man stannar just där? Jag gick rakt på honom för att markera att han var helt fel ute. Elaka Helena.

Jag gick vidare på min jakt. Det jag skulle ha fanns inte. Antingen fel färg eller fel storlek. Eller värst av allt; saken fanns inte över huvud taget. Och hur tänker man då om? Utanför NK bestämde jag mig för att pausa med en mosbricka. Jag ställde mig i den löjligt långa kön och tänkte att jag nog faktiskt valde rätt av de båda köerna för en gångs skull. Tills det visade sig att kvinnan som stod längst fram i kön hade NIO familjemedlemmar som också skulle ha korv. De där familjemedlemmarna bara poppde upp från ingenstans och plötsligt stod de där och dividerade om vad de skulle ha… (för de hade så klart inte bestämt sig när det blev deras tur). Tio korvmenyer beställdes och en efter en fick de tio personerna sina korvar. Utan tanke på att lämna kön. Jag fick bita mig i tungan ett antal gånger för att inte säga något riktigt dumt.

Det är inte bra det här; att jag blir så irriterad på människor som står i vägen eller gör helt sjuka saker. Men eftersom jag tycker att det är så jobbigt att stå still vill jag snabbt kunna ta mig vidare så att jag kan uträtta mina ärenden. Och komma hem så fort som möjligt.

Jag överväger starkt att vänta med de sista inköpen tills jag kommer ner till den lilla staden där man inte behöver stå i kö för att komma in i butikerna.

Jag beställde en personlig almanacka i slutet på november och hade tur som hann innan de införde beställningsstopp. Man utformar själv framsidan och innehållet och idag landade min almanacka i brevlådan. Snygg och efterlängtad. Nu blir det extra kul med ett nytt år!

Christer Fuglesang är numera min största idol. Vilken cool snubbe!

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av rymdfärder eller vad som händer på ISS, men nu är det plötsligt hur spännande som helst. Och Christer Fuglesang känns grymt svensk. Inatt fick han tydligen markkontrollen i Houston att säga några ord på svenska också (videoklipp finns på SVT:s sajt - det går inte att länka direkt till klippet) - är inte det lite kul?

Ikväll sänder TV4 ett program med en live-intervju med Christer Fuglesang. Från rymden. Och det är bara till att hoppas på att tekniken fungerar. Jag ska så klart titta!

Så här ser det ut på julkortslagret. Några klara kort och tre olika handgjorda kuvert i vänstra hörnet.

En mer noggrann titt kommer efter att korten har landat i sina brevlådor!

På golvet i vardagsrummet står en papperskasse full med julkort. Eller… delar till julkort. Några är helt klara, andra ska byggas ihop och ytterligare några saknar lite lullull. Sen ska de visserligen textas också, men det brukar gå ganska geschwind. Håhåjaja… jag tror ta mig tusan att det hinner bli klara i tid. Och så skönt för er att slippa läsa om mina förbaskade kort!

Igår och idag har jag shoppat ikapp lite på julklappsfronten. Ytterligare ett par julisar har jag köpt via nätet och sen rev jag av en runda på Åhléns igår eftermiddag och en tur till H&M idag. Poff så hade jag köpt sju klappar. Fantastiskt. Imorgon hoppas jag att orken räcker till en utflykt till Söder för lite specialshopping och sedan kanske jag faktiskt inte har så värst mycket kvar… Kanske. Hm… ja, lite småfix kan jag ju klara av på plats i lillstaden också.