Cykelmos
M cyklar ca 30 mil per vecka och varje gång han ger sig iväg på en träningsrunda är jag nojjig över att något ska hända. Han har lärt sig att han måste tala om hur länge han ska vara borta och vilken runda han ska köra. Det är tryggt att veta. Och varje gång han kommer hem är jag tacksam.
Ikväll ringer han från mobilen och säger att cykeln är kvaddad. Kvaddad som i kraschad och mosad av en bil hinner jag tänka minst sju gånger innan jag får klart för mig att M inte har gjort sig illa. Bakväxeln hade gått av, åkt in i hjulet och orsakat ett totalstopp. Tack och lov för att incidenten inträffade strax efter ett rödljus och inte i en utförsbacke när M dundrade fram i 55 km/h. Brrr. Och vilken tajming att svärmis är här med sin bil så att vi kunde åka och hämta honom.
Imorgon får cykeln åka till doktorn och jag har försökt förbereda M på att han ska säga adjö till sin blå kompis om det blir oundvikligt med avlivning.
Hu, vilken tur att det inte var värre!
Comment by Maria — 15, September, 2006 @ 5:56 am
Skönt att han klarade sig!
Hellre en kraschad cykel än en kraschad sambo. Fast hoppas att cykeln bara behöver besöka farbror doktorn och få frakturerna åtgärdade.
Comment by Mi — 15, September, 2006 @ 6:39 am
Stödhjul på nya cykeln? Eller helkroppshjälm? ;o)
Comment by anna — 15, September, 2006 @ 6:45 pm
Jag tror inte det är sant! Jag har i bloggdjungeln hittat min “vara-orolig-för-tokcyklande-sambo-polare”!
=)
Har precis samma problem och oron har bara eskalerat sen jag blev gravid och nu mamma.
Delar du även mitt problem med dyra tävlingscyklar INNE i lägenheten?
Tur att det gick så pass bra som det gick!!
Comment by Lisa — 22, September, 2006 @ 2:00 pm
-> Lisa: Välkommen hit! =)
Jodå, det står en blå Trek-cykel bredvid matbordet i vardagsrummet. Fast efter åtta år tillsammans känns cykeldelarna som givna attiraljer i lägenheten. Men jag är tacksam över att trainern inte bor här hemma på vintern utan på sambons jobb.
Comment by Helena — 22, September, 2006 @ 2:40 pm