En kräkstant
Det här är ingen trevlig läsning för den kvackmagade.
Vännen B och jag satt på Mälarpaviljongen och drack lemonad i onsdags. Det var varmt och den där kalla citrondrickan smakade fint. Vid bordet bredvid kollapsade plötsligt en tant. Hon såg alldeles dimmig ut, rasade ihop där hon satt och såg allmänt risig ut. Och där sitter folk och fortsätter äta! Utan att visa minsta tecken på att hjälpa tanten. Jag och B gjorde en utryckning. Försökte få koll på läget, kollade puls och andning, frågade väninnan om sjukdomar och kunde efter en stund även prata med den kollapsande tanten. Klappa på handen och prata lugnande. Det visade sig att tanten varit vissen i några dagar och nu kulminerade det med svimning. Och upp kommer maten. Till saken hör att jag har värsta gradens kräknojja. Rent reflexmässigt tog jag två steg bakåt när jag anade att en tantkräkning var på gång. B däremot, var hur kall som helst och höll fram en tallrik som tanten kunde kräkas på. På uteserveringen. Jag tog genast på mig att hämta papper och annat som kunde behövas. Kräks är inte min starka sida. Tanten fortsatte att se ut som en påse nötter. Likblek, svimmig och utan styrsel. Efter några minuters överläggning insåg vi att den här tantstackarn inte kunde vare sig gå hem, ta sig till en taxi eller ens sitta upp utan att krascha igen, så jag ringde 112 och blev lovad en ambulans. Det drog ut på tiden eftersom det kom akuta fall emelllan, men efter 25 minuter kunde B och jag lämna över tantansvaret till ambulanskillarna. Och gå hem och tvätta händerna.
Mmmm…låter trevligt:)
Tror att kroppkakevagnen står kvar och är öppen. Body cakesen vi åt var inte gjorda på nypotatisar.
Välkommen hem…
Comment by PO — 29, July, 2006 @ 7:46 am
fy vad otäckt
vad gulliga ni var som tog hand om tanten tills ambulansen kom! hoppas allt är bra med dig i sommarvärmen! stooorkram!
Comment by lena — 29, July, 2006 @ 2:16 pm
Vilka vardagshjältar!! Man fattar inte hur folk är skapade som bara struntade i tanten och fortsatte äta. Tur att ni fanns som kunde hjälpa henne.
Kram/Vic
Comment by Victoria — 29, July, 2006 @ 9:47 pm
oiiii urk vad läbbigt, jag har oxå kräknoja och kräks typ själv om jag ser nån kräkas. men TUR att det finns människor som ni!!!!
kram!
Comment by vickan — 30, July, 2006 @ 7:47 am
-> Victoria: Näe, visst är det märkligt hur nollställda människor är. För oss var det självklart att hjälpa till. Nästa gång kanske det är jag som behöver hjälp och då hoppas jag att det finns någon vänlig själ som kan tänka sig att göra en utryckning.
Comment by Helena — 30, July, 2006 @ 3:51 pm