Att göra
Jag begriper inte vart varken tiden eller orken tar vägen. När jag kommer hem från jobbet är jag så trött och ontig att jag inte orkar med något annat än att ligga på rygg i sängen. Antingen med laptopen på magen eller i sällskap med pärlor (och ja… det rasslar riktigt ordentligt om täcket när jag kryper ner i sängen och ska sova, men eftersom min kropp definitivt inte vill sitta så får det bli så här). Jag är totalt osocial. Orkar inte ringa till någon och försummar både familj och vänner. När kroppen gör ont och huvudet är helt slut orkar jag bara inte med någon annan än mig själv. M kommer oftast hem efter mig och på sätt och vis är det bra, för då hinner jag vila bort den allra värsta tröttheten. Man blir ganska tjurig av att ha ont 24-7, kan jag meddela.
Livet består av ganska mycket mer än jobb och jag får ingenting gjort. Listan på saker som ska göras bara växer och jag läste hos någon annan bloggare (kan det ha varit hos Mialottan?) att vintermörkret gör oss lite handlingsförlamade. Det stämmer i alla fall på mig. Den här vintern har varit lång. Februari känns som den längsta månaden trots att den är kortast. Nu längtar jag efters vårsol, kvittrande fåglar och vågskvalp. Även om det också innebär pollenallergi.
Jag ska försöka beta av åtminstone några saker på listan den här veckan:
- ringa försäkringskassan
- göra mammas tackkort (hög tid…) - påbörjat, jag har i alla fall skurit till alla kort
- sortera papper och sätta in i pärmar (räkningar, beslut från FK och sånt)
- skriva brev till min tyska brevkompis J och till brev-M
- ringa en, två, tre vänner
- stryka lite
- rensa i både garderoben och tröjlådan
- gå till Stadsmissionen med lite kläder
Nu sällar jag mig till din skara rejält!!! Jag har så förbannat ont idag och har efter flera dagars “väntan” gjort klart ett antal papper som ska till a-kassan. Skickade in dom papperen dom ville ha för 3 veckor sedan. Givetvis stämmer inte det och dom vill att jag ska göra om det igen. Detta tar så oerhört på krafterna att behöva göra om det man har trott att man har “bockat” av!! Så definierar dom inte vilka papper av alla dom jag skickade in, som ska göras om.
Man blir så förbannad. Ringde och var nästan otrevlig i telefonen!
Usch och fy. Jag lider verkligen med dig.
Kan bara till tröst säga att du inte är ensam, fast det vet du.
Med hopp om bättring!
// P
Comment by PO — 22, February, 2006 @ 8:34 am
Usch, hoppas kroppen piggar på sig snart igen! Det är ju som att allting blir tungt och trist när man har ont. //stor kram
Comment by Jenny — 22, February, 2006 @ 5:04 pm