Hos Helena

Tummen har gjort sig hemmastadd. Han ses numera på byrån i hallen tillsammans med björnen Björn. Björn är en väldigt betydelsefull liten björn och Tummen har en del att jobba på innan han når samma status, men jag tror det finns potential.

nöjd med: att jag tar mig till och från jobbet och kommer hem innan kroppen totalstrejkar (man får vara glad för det lilla!)
i: går bjöd kusin-N mig och M på middag på Sturehof. Gott och kusinmysigt.
skor: loafers i väntan på att jag ska börja använda mina nya stövlar!
dricker: mineralvatten
borde: värma lasagnen som blir kvällens middag
äter: frukt och yoghurt på eftermiddagarna, jag har ju hamnat i ofas med mina gamla matvanor sedan jag började jobba
kläder: de rosa snobbenbyxorna, vitt linne och svart luvtröja
läser: påbörjade “Rödluvan” av Unni Lindell för några veckor sedan, men på sistone har jag bara läst mattidningar
gör gott: vetekudden!
i kylskåpet: kryddost till frukostmackorna
sover: under duntäcket och myser när jag hör dunfraset
har: en Parlamentetinspelning imorgon och en middag med fina vänner på lördag att se fram emot
senaste inköp: tio vita rosor av en torghandlare på väg hem från jobbet
funderar på: hur annorlunda helgerna har blivit sedan jag började jobba. Innan var det ju måndag hela veckan.
längtar: efter familjemys! Nästa lillstadsresa blir om tre veckor.

“Va, har du en biltelefon? Men du har ju ingen bil!”, sa farmor när jag hade skaffat min första mobil för åtta år sedan. Hon hade bestämt sig för att det hette BILtelefon och inte MOBILtelefon och hon kunde inte riktigt förstå vitsen med en mobil när jag ju faktiskt inte kör bil så ofta. Nu har hon förlikat sig med tanken och hon tycker det är coolt att man kan ta bilder med telefonen. Farmor skrattar hjärtligt när jag visar henne bilderna på henne och rullatorn som jag har sparade i telefonen. Men däremot undrar farmor hur telefontillverkarna fortfarande kan sälja telefoner som tokar; för nu har ju alla var sin telefon. Hon är klok, den 92-åriga tanten!

Min farmor tycker inte om telefonsvarare eftersom “telefonmaskinen inte säger något tillbaka”. Trots det lämnade hon ett meddelande på vår svarare för tre veckor sedan. “Hej, det är G….. eh, farmor! Jag vill bara säga grattis till jobbet, Helena. Jag är jätteglad för din skull. Hej då!” Inget märkvärdigt i sig, men jag blev så glad över att hon hade sagt något över huvud taget. Och hon var mäkta stolt när jag pratade med henne dagen efter. Så söt hon är, min lilla sockervaddshårstant! <3

Veckans tjejsnack:

Språkbegåvad?
1. Hur många språk talar du?
Svenska, tyska och engelska. Jag har dessutom läst spanska, grekiska och latin på gymnasiet, men eftersom jag inte har använt de språken på länge har jag tyvärr glömt bort mycket.
2. Vilket tycker du är det vackraste språket.
Italienska
3. Vilken dialekt har du?
Karlskronitiska (och Karlskrona ligger i Blekinge). Hemskt nog har jag kommit på mig själv med att tala icke-karlskronitiska sedan jag flyttade, men när jag är i lillstaden eller pratar med någon ur familjen på telefon, då bräker jag på som vanligt! Jag undrar ibland om jag kommer få någon slags hybriddialekt framöver, men jag tror det finns goda förutsättningar för att behålla min ursprungsdialekt.
4. Skulle du vilja lära dig ett nytt språk?
Jag hoppas att jag får tillfälle att lära mig italienska. Att orken räcker till för en kvällskurs framöver.
5. Svär du mycket?
Förmodligen alldeles för mycket. Särskilt när jag blir upprörd. Dåligt och dumt.

Vi är inplastade. Ett lager plast utanför byggställningen och ett alldeles utanför fönstret. Ni förstår; man känner sig som en guldfisk i ett akvarium. Tack och lov är plasten vit, men det räcker för att lägenheten ska kännas mörk. Och inte har vi någon som helst koll på hur vädret beter sig. För någon vecka sedan slog det mig att vi med största sannolikhet kommer missa den här vinterns första snöfall. En händelse som i vanliga fall resulterar i glädjeskutt. Nu kommer den passera förbi utan att jag märker något förrän jag sätter tassarna utanför porten. Gah!

Jag fick ett mysigt samtal igår. Ett nytillskott i vänkretsen har kommit till världen. En liten prinsessa. Två veckor för tidigt och jag hade inte ens hunnit börja misstänka att underverket var på gång. Dessutom var jag säker på att det skulle bli en pojke. Det blå kortet får ligga kvar i lådan ett tag till och jag får helt enkelt knåpa ihop ett rosa istället. Nu är jag förstås jätteavundsjuk på E och B som är i lillstaden över helgen och har kunnat säga hej till det lilla livet. Jag får ge mig till tåls i fyra veckor. Gah!

Det där med könsgissning har varit min starka sida fram tills i våras. Jag har bara gått på känn, några tecken eller skrockgrejer vet jag ingenting om. Nu har jag haft fel två gånger i rad och tusan vet hur det ska gå med mina gissningar framöver. Jag är förstås väldigt säker på min sak. I november respektive januari får jag besked.

Om en vecka är det premiär för Fröken Julie på Dramaten. Innan föreställningen ens har haft premiär är den utsåld under hela spelperioden fram till nyår. Gah! Utan att jag ens hann reagera. Hemskt irriterande. Det här intresset för pjäsen hade aldrig varit så stort om det inte vore för att Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie spelar huvudrollerna och för att Thommy Berggren reggisserar. Man kan ju bara gissa sig till laddningen på scen och hur magisk stämningen kommer vara. Dessutom vet jag att Mikael Persbrandt kommer figurera utan kläder under föreställningen. Bara en sån sak…

Med det här intresset vågar jag nog hoppas på en fortsättning efter nyår.

Elin kallar det här nödraket!

FÖR TIO ÅR SEDAN
1. var jag på Kreta
2. jobbade jag första säsongen som guide
3. förlovade jag mig! (ja, det här tillhör mitt förra liv!)
4. opererade jag benet för tredje gången

FÖR FEM ÅR SEDAN
1. for jag mellan lillstaden och Sthlm
2. jobbade jag som tysk- och svenskfröken på en högstadieskola
3. bodde jag i min lilla lägenhet vid vattnet
4. opererade jag benet för femte och sjätte gången

FÖR TRE ÅR SEDAN
1. var jag sjukskriven
2. började ryggen bråka
3. simmade jag åtminstone en gång i veckan
4. började flyttplanerna ta form

FÖR ETT ÅR SEDAN
1. flyttade jag till Sthlm
2. hade M och jag gemensam 30-årsfest i lillstaden
3. började jag matblogga
4. opererade jag ryggen

FÖR EN MÅNAD SEDAN
1. var vi i lillstaden på familjemys och kräftfiske
2. vaccinerades Theodorkatten
3. njöt jag av sensommaren
4. fick jag nys om mitt nuvarande jobb

IGÅR
1. var jag på FK och skrev på några papper
2. jobbade jag!
3. åt jag kinamat
4. sorterade jag kläder som ska skänkas till välgörande ändamål

IDAG
1. vaknade jag strax innan nio och låg sedan och tittade på Nyhetsmorgon Lördag
2. diskade jag
3. skrev jag ett födelsedagskort som ska gå söderut
4. var jag och handlade

IMORGON
1. ska jag se Nyhetsmorgon Söndag
2. äta utefrukost
3. ska vi förmodligen åka till färgaffären och leta vardagsrumsfärg
4. lutar det åt att jag ska göra pannbiff med löksås

Och nu ska jag göra aioli, en örtmajonnäs och avokado- och manogsalsa. Till det blir det färska räkor, kräftstjärtar, rom, bröd och grönsaker.

Den senaste veckan har snälla människor i min närhet gratulerat mig till jobbet. Via telefon, sms, mejl och förstås här i bloggen. Det värmer Helenahjärtat.

Förra veckan fick jag dessutom blomsterbud. Det händer inte så ofta, så när de ringde från blomaffären och talade om att de tänkte komma och leverera blommor på eftermiddagen gick jag i spinn. Gissa om jag dividerade med mig själv om vem som hade skickat blommor (jag diskuterade dock bara med mig själv, den här gången höll jag tandborsten utanför!)!? När budfarbrorn kom några timmar senare visade det sig att det faktiskt var en av de avsändare jag hade lurat på. Maria och hennes J! Fantastiskt med blommor! Tacktack - igen!

Igår fick jag en avi om ett paket som skulle hämtas på nästanposten. Genast satte tankeverksamheten igång. När jag fick paketet i handen var det inte alls självklart vem avsändaren var, men efter en liten stunds funderande på trottoaren kände jag igen handstilen. Lillebror! I paketet fanns boken kort & paket; en bok full med bra tips för fiffiga paketinslagningar (och jag fattar piken!) och kort. En bra present, men allra bäst var ändå meddelandet som lill-A och E hade skrivit inuti boken. Hehe… antingen har jag förstört min lillebror eller har han helt enkelt samma sjuka humor. Tack fina ni!