Skräpig, skräpigare, skräpigast
Det kommer lite gnäll nu. Man kan låta bli att läsa.
Det handlar förstås om min skräpkropp. Den retar gallfebern på mig. Jag tror baske mig inte det finns något annat som kan få mig så irriterad som när kroppen bestämmer sig för att vägra vara normal. Trots att jag vid det här laget borde ha vant mig. Men icke.
Ena dagen funkar det fint att först träna, sedan gå fram och tillbaka till mataffären (det tar kanske 10 minuter i vardera riktningen) tillsammans med bäst-M (även kallad min personlige bärare… gissa hur kul det ser ut när han släpar på två fulla matkassar och en sprängfull ryggsäck och jag trippar bredvid med min lilla handväska eller i bästa fall ett paket med toapapper! vad som skulle hända om M fick ryggskott vågar jag inte tänka på) och sedan laga mat när jag kommer hem. Andra dagar är det tvärstopp. Helkört. Inget funkar. Varje steg gör makalöst ont och att sitta är rena mardrömmen. Och jag blir så frustrerad att det händer att jag kastar saker omkring mig. Ofast kuddar.
Den här nyckfullheten är helt hopplös. Det går aldrig att veta från ena dagen till den andra hur kroppen ska må. Om jag har tränat, gått, stått eller suttit mycket kan jag förstås räkna ut att jag kommer få mer ont, men det är långt ifrån alltid som jag förstår varför jag får illont. Det enda jag vet är att den här årstiden är den bästa. Värmen rules.
Härom dagen funderade jag över hur bra livet hade varit utan det onda. Med en pigg och frisk kropp. Ganska snart kom jag dock fram till att jag nog skulle haft andra problem istället. För inte finns det väl människor som bara dansar på rosor? Och egentligen är jag lyckligt lottad. För jag fixar ju det här. Det måste ju vara så att jag har ganska bra förutsättningar för kroppskrångel ändå. Jag finner mig i att vila på rygg, hittar på saker som går utmärkt att göra i ryggläge (jaja… jag vet nog vad ni tänker… men det var inte det jag menade!) och är nog faktiskt ganska tacksam över de bra dagarna. Däremellan är jag frustrerad, orolig, ledsen och arg. Fullt normalt, förmodligen.
Men tänk OM jag bara kunde få pausa från den här kroppen. En dag? Den som kommer på den lösningen kommer nog bli tokrik.
Och ja, idag är det en dålig dag. Fast inte så dålig att jag har kastat saker. Snarare en svordomsdag.
Känner så väl igen mig, framför allt i frustrationen över att inte kunna göra allt som man egentligen vill.
Hoppas det är en bättre dag idag!
Comment by Maria — 29, June, 2005 @ 1:56 pm
Det som är fantastiskt mitt i allt det onda är att man faktiskt vänjer sig, vilket gör att man står ut! Annars skulle man nog inte orka med…
Efter att jag hade varit till smärtläkaren första gången och äntligen fått smärtlindring, DÅ insåg jag hur fruktansvärt ont jag hade haft i flera år. Men det onda var ju liksom vardagen och det där fantastiska att inte ha ont det var rena rama himmelriket.
Just nu är jag nånstans mittemellan, händerna gör ont för jämnan men inte så himla mycket som förr. Fotskrället däremot skulle jag gärna skänka bort men nu vet jag iallafall varför jag har ont och bara det är en liten tröst.
Comment by Kotten — 29, June, 2005 @ 2:14 pm