Hos Helena

Pocket Shop erbjuder tre valfria (svenska) pocketar (nä, det heter väl inte så egentligen) för 149 kronor och eftersom jag hamnade i pocketnöd igår efter att ha läst ut den senaste boken, var det mycket passande att bunkra böcker idag. Det blev två deckare och en odeckare:
- “Predikanten” av Camilla Läckberg
- “Det blod som spillts” av Åsa Larsson
- “En spricka i kristallen” av Cecilia von Krusenstjerna

Frågan är vilken jag ska börja med, men det lutar åt Åsa Larssons “Det blod som spillts”. Om den är lika bra som hennes första bok (“Solstorm”) kommer boken snart vara utläst.

Trist väder. Blött och ruggigt. Hörde på radion att SMHI-meteorologerna bad om ursäkt för sina usla prognoser som inte alls har stämt. Lite kul, faktiskt. Inte känns 14,6 grader som någon sommar precis. Nåväl, jag tror att värmen kommer nästa vecka när M har både semester och födelsedag.

Men visst är det märkliga svängningar. Ena veckan högsommarvärme och svettningar, andra veckan frusna fötter och stängda fönster. Jag tror att vädergubben har riktigt kul när han spelar oss ett spratt. Undrar hur han resonerar? “Ha, nu har de suttit och druckit för mycket öl på uteserveringarna, inte ska de väl tro att livet ska vara så glassigt” eller “Nu får de vara nog med grillande, jag har tröttnat på oset här uppe” eller “Nu är det dags att de tar hand om sina stackars eftersatta hem, städa, tvätta och fixa - jag fixar ett rejält ösregn och brakåska” eller är det kanske de små, söta blommorna i rabatterna som ber om regn? Någon hemlig deal måste det väl ändå vara?

Ikväll smäller det; Allsång på Skansen drar igång! I premiärprogrammet kommer bl a Lena Ph och Darin på besök. Jag avstår från allsången, men tittar gärna på programmet (och ikväll hoppas jag på att Darin ska göra Lena Ph:s “Det gör ont”, det bästa jag hört lillpojken göra). Och njuter av de fina Stockholmsbilderna (tänk att jag bor här!)

Det kommer lite gnäll nu. Man kan låta bli att läsa.

Det handlar förstås om min skräpkropp. Den retar gallfebern på mig. Jag tror baske mig inte det finns något annat som kan få mig så irriterad som när kroppen bestämmer sig för att vägra vara normal. Trots att jag vid det här laget borde ha vant mig. Men icke.

Ena dagen funkar det fint att först träna, sedan gå fram och tillbaka till mataffären (det tar kanske 10 minuter i vardera riktningen) tillsammans med bäst-M (även kallad min personlige bärare… gissa hur kul det ser ut när han släpar på två fulla matkassar och en sprängfull ryggsäck och jag trippar bredvid med min lilla handväska eller i bästa fall ett paket med toapapper! vad som skulle hända om M fick ryggskott vågar jag inte tänka på) och sedan laga mat när jag kommer hem. Andra dagar är det tvärstopp. Helkört. Inget funkar. Varje steg gör makalöst ont och att sitta är rena mardrömmen. Och jag blir så frustrerad att det händer att jag kastar saker omkring mig. Ofast kuddar.

Den här nyckfullheten är helt hopplös. Det går aldrig att veta från ena dagen till den andra hur kroppen ska må. Om jag har tränat, gått, stått eller suttit mycket kan jag förstås räkna ut att jag kommer få mer ont, men det är långt ifrån alltid som jag förstår varför jag får illont. Det enda jag vet är att den här årstiden är den bästa. Värmen rules.

Härom dagen funderade jag över hur bra livet hade varit utan det onda. Med en pigg och frisk kropp. Ganska snart kom jag dock fram till att jag nog skulle haft andra problem istället. För inte finns det väl människor som bara dansar på rosor? Och egentligen är jag lyckligt lottad. För jag fixar ju det här. Det måste ju vara så att jag har ganska bra förutsättningar för kroppskrångel ändå. Jag finner mig i att vila på rygg, hittar på saker som går utmärkt att göra i ryggläge (jaja… jag vet nog vad ni tänker… men det var inte det jag menade!) och är nog faktiskt ganska tacksam över de bra dagarna. Däremellan är jag frustrerad, orolig, ledsen och arg. Fullt normalt, förmodligen.

Men tänk OM jag bara kunde få pausa från den här kroppen. En dag? Den som kommer på den lösningen kommer nog bli tokrik.

Och ja, idag är det en dålig dag. Fast inte så dålig att jag har kastat saker. Snarare en svordomsdag.

En av mina allra äldsta vänner har nyligen flyttat hit till Sthlm och jag är förstås inte det minsta ledsen för det. Hon har visserligen sin sambo kvar på baksidan och pendlar hemåt på helgerna, men det finns ju många vardagskvällar att träffas på. Förhoppningsvis hinner vi ses den här veckan och det ser jag verkligen fram emot. J är en gammal fin vän och hujedamig vad mycket lurt vi hittade på tillsammans under högstadietiden. Och så sent som för typ sju år sedan. Ja, jisses. En del vänner har jag verkligen gjort helt sjuka saker tillsammans med. Måtte ingen av dem få för sig att skriva en självbiografi.

Ibland gör jag överenskommelser med mig själv. För att ha något att hålla mig till. Fördelen med att sluta avtal med sig själv är att man inte behöver försvara sig om man bryter dealen. Eller, det kanske man behöver men oftast är jag väldigt förlåtande. En av mina överenskommelser är att bara äta godis på onsdagar och helger (det är ju lite luddigt, för helgen kan ju vara från fredag till söndag…). Jag har bestämt att om jag glömmer bort att äta godis på en av de bestämda dagarna kan jag ta igen det en annan dag. Idag åt jag ikapp för helgens uteblivna ranson. Eftersom jag traskade förbi godisfavoriten på Slöjdgatan (kommer inte på vad den heter…. Caramella kanske…) gick det nämligen inte att låta bli. Godis är gott!

Det är lite av en festdag idag. Vi har nämligen fått igång laptopen, routern och hela kitet och nu går det som en dans att data liggandes i sängen. Surfa och uppdatera bloggen. Guld! Och om vi inte har lust att prata med varandra kan vi ju sköta konversationen via MSN. M är lite orolig att jag inte ska lämna sängen om dagarna. Med all rätt! =) Här har jag ju allt jag behöver; skön säng, tv, dator,varm vetekudde och TENS-apparat. Men jag har lovat att besöka köket ibland (ehh… en meter bort). Tänk så gott livet kan vara!

Man kan bli sjukt intresserad av det mesta, har jag lärt mig. Jag får nog klassas som en matnörd, men det har jag varit ett bra tag. För ungefär två år sedan blev jag en cykelnörd också. Trots att jag knappt kan cykla (ja… jag kan ju få cykeln att rulla, men kroppen gillar det inte). Det är ju konstigt. Det började med en sommar för något år sedan när M var hos mig och satt som klistrad vid Tour de France. Till en början tyckte jag att det var en konstig sport. Efter några etapper förstod jag att det är en lagidrott, att vissa cyklister bara är med som hjälpryttare och faktiskt försvinner ner i klungan efter att ha gjort sitt jobb, att “stjärnorna” (d v s laget försteman) får all möjlig service av lagmedlemmarna (allt från att hämta dricka från lagets följebilar till att ta hand om “stjärnans” regnkläder, matrester och annat) och att det är makalöst beroendeframkallande att titta på. Och nej, mitt cykelintresse beror inte på att det cyklar omkring snygga pojkar i tajta kläder. Snygga är de nämligen inte. Minimala överkroppar och gigantiska benmuskler, det är inget som får mig i gungning precis!

På lördag börjar årets Tour de France och som jag har längtat. Sedan förra sommaren, kan man säga. Visserligen har jag tröstat mig med ett Giro d´ Italia i maj, men det är inte alls samma grej (inte samma mastodontsändningar på tv och dessutom saknas de allra bästa cyklisterna). Det ska bli härligt med tre veckor fulla med galna kommentatorer (och jag tror att just Roberto Vacchi och Anders Adamsson på Eurosport har stor del i att jag har blivit så cykelbiten), tuffa spurter, hemska stigningar i de franska bergen och förhoppningsvis en oviss avslutning på Champs-Élysées. För att inte tala om duellen mellan Lance Armstrong och min favorit Jan Ullrich (som skriver på sin hemsida att han ska kämpa som ett lejon, det lovar gott!).

För att vara maximalt förberedd inför starten på lördag har jag köpt Cykeltidningen idag. Med en guide till årets tour, skriven av favvokommentatorn Roberto Vacchi. Uppladdningen kan starta!

Nörd, var det ja…

Sommarpratarna i radion är lite av en höjdpunkt så här års. När programmet fortfarande gick i p3 och jag jobbade vid datorn hela dagarna, var sommarpratarna en bra vitmininjektion på eftermiddagarna. Sedan flytten till p1 har jag nog inte lyssnat på ett enda program live (eftersom jag aldrig har p1-frekvensen inrattad) och då är det piffigt att man kan lyssna på programmen i efterhand på sommarsajten. Än så länge har jag bara lyssnat på Christer Lindarw, men jag ser fram emot Yannick Tregaro, Claes Elfsberg, Jonas Karlsson, Anna Jansson och Pigge Werkelin . Och några till.

En nyhet på godishyllan; gamla klassikern Käck finns numera som småbitar i en påse. Gissa om lakrits- och Käcktoken Helena ska prova!?!

Trots att årets midsommarafton var rejält oplanerad, är jag villig att placera den om inte överst, så i alla fall bland de tre bästa på min “bästa-midsommarafton-ever-lista”. Efter en riktigt slapp förmiddag med Nyhetsmorgon i sängen, frukost, lite MSNprat och småfix picknickade vi med B och N på Djurgården. Varmt, varmt och oändligt skönt. Sillen och nypotatisen var så där löjligt god. Tänk att världens simplaste och billigaste mat kan vara så god!? Vi blev kvar på gräsplätten tillsammans med miljarders med Kanadagäss (och deras ungar var så söta att jag hade lust att stoppa ner dem i ryggsäcken och ta med dem hem!) i drygt tre timmar. Så skönt att det bara inte går att beskriva. Och eftersom M och jag enades om att det här nog kommer bli den enda varma midsommaraftonen på evigheter, inomhusvägrade vi och tog filten med oss ner till Norr Mälarstrand när vi kommit hem till holmen. På kvällen åt vi på Mälarpaviljongen, njöt av utsikten och bestämde oss för att vi är lyckligt lottade som bor mitt i stan OCH fånigt nära vattnet.

Hela stan var förresten öde igår. Jag brukar inte tänka på det ständiga trafikbruset, men igår när det var alldeles tomt märkte jag hur mycket ljud det är i vanliga fall. Jag har vant mig, helt enkelt.