När pappa blev uppsatt på väntelista för lungtransplantation i maj förra året grubblade jag både över relevanta saker och sånt som min hjärna fantasierat ihop. Utredningen och alla tester hade tagit några månader och innan dess hade vi i flera år vetat att pappa förr eller senare skulle behöva nya lungor. Ändå gick det förstås inte alls att förutse hur det skulle kännas när det verkligen var skarpt läge. När telefonen kunde ringa när som helst.
M och jag åkte till Italien en månad tidigare än vad vi hade tänkt, för att helt säkert hinna hem innan det kunde bli aktuellt med operation. Att inte vara hemma i Sverige och kunna ge mig iväg till Lund och möta upp familjen var över huvud taget inget alternativ för mig. Händer det något i den här familjen ska alla vara med och dela både jobbigt och bra, så är det bara. Redan på hösten ett halvår tidigare hade vi dock köpt biljetter till Depeche Modes konsert i Köpenhamn den 30 juni och tänkte dessutom lyxa till det med ett par hotellnätter. Köpenhamn ligger ju busnära Lund, så jag hetsade inte upp mig. Jag menar, det skulle ju bara ta några minuter att ta sig över Öresundsbron om det skulle behövas. Fast lite oroade jag mig ändå. Tänk om telefonen ringer mitt under konserten? Skulle jag ens kunna lyssna på Depeche efteråt utan att fara illa? Ren egoism, så klart.
När den 30 juni kom hade pappa hunnit bli bra kompis med sina nya lungor. Läget var så pass stabilt att jag vågade lämna den madrasserade sjukhusvärlden och åka över bron, möta M i Köpenhamn och gå på Depeche-spelningen. Men det var läskigt och oroligt att inte hänga på THIVA, hålla järnkoll på pappas värden och hålla handen efter en vecka i den där skyddade världen som bara bestod av patienthotell och intensivvårdsrum.
På plats i Parken började introt till “In Chains” och Dave, Martin och Andrew var på väg upp på scenen när jag fick ett sms från Lill-A som höll ställningarna hos pappa. Efter en dag med lite svajiga värden var pappa piggare än någonsin och hade skrattat som en tok på kvällen. Lill-A skrev att vi skulle njuta av konserten och ha en toppenkväll. Poff så började tårarna rinna. Av lättnad. Kanske förstod jag inte förrän då vilken omänsklig press jag (och så klart resten av familjen!) varit under den senaste veckan. Konserten var riktigt, riktigt bra och när vi traskade iväg hand i hand från Parken den där fuktiga sommarkvällen hoppades vi på att det skulle dyka upp ytterligare en chans att se Depeche under Touring the universe-turnén.

På söndag spelar DM i Globen och den här gången är läget helt annorlunda när jag sätter mig på min plats. Jag hade inte behövt oroa mig för att inte kunna lyssna på Depeche Mode utan att fara illa, men det flashar till i hjärnan vid ett par tillfällen under vissa låtar och jag kan känna den där makalösa lättnaden från konsertkvällen (däremot har jag fått kasta en duschcreme och ett body butter från Body Shop som jag använde under veckan i Lund, min hjärna reagerar osunt på både musik och lukter).
Vi har inga superbra platser, men hey… vi får se och höra dem två gånger på ett halvår. Jag är lycklig som ett litet barn på julafton.